Jag hoppas vi inte blir hemsökta nu

Min farfar var, så som jag minns det, väldigt förtjust i att snickra och dona.

Han byggde en sommarstuga med ett äckligt utedass när min pappa var liten, och där vi spenderade mycket tid som barn. Ja alltså inte inne på dasset utan vid stugan.

Fast jag gillade inte det stället, som heter Vittsjön, så vidare värst. Iallafall inte när det var mörkt ute. Då kunde man väldigt ofta se skugg-gestalter röra sig i skogen. För stugan ligger verkligen i skogen skogen mitt ute i ingenstans.

Alltså sådär avsides så ingen hör dig skrika, förutom kråkorna som väntar på att picka på dig efter att du har mött den där otäcka motorsågsmördaren som smyger mellan granarna.

Eller så kunde man kunde ju aldrig veta om de där otäcka skuggorna var ett rådjur, en varg, ett spöke eller en otäck häxa som kravlat fram från sin sten heller. Utan att skena iväg alltför mycket i fantasin nu då.

Och så fanns det porrtidningar ifrån 60-talet i ett blått skåp inne i dassset. Jag önskar nästan att jag faktiskt hade ett gäng i min ägo. De måste ju ha antikvärde idag och skulle kunna ge en fin peng till nytt golv i vår hall och kök.

Jag minns också att i farmor och farfars gula hus hade farfar en liten snickeriverkstad i källaren.

Men om det fanns några porrtidningar från 60-talet eller konstiga skuggfigurer där inne vet jag inte, för jag vågade aldrig gå in där. Det var ju en mörk otäck betongkällare, så jag nöjde mig med att stå och glutta i dörren.

Men iallafall, så inne i den otäcka mörka betongkällaren gjorde han den här kistan åt mig.



Farfar hade bestämt sig för att göra sådana här kistor åt alla sina barnbarn, ja förutom brorsan då, för han var ju kille, men alla vi andra tjejer skulle få en.



Året var 1991 och jag var tio år gammal och jag fick min kista. Jag tror att han hann göra en kista åt min ena kusin som också är född samma år som mig, för han började med äldst först och yngst sist.

Men min lillasyster hann aldrig få en för han gick bort två år senare.

Den här kistan har varit en av mina favoritmöbler och sorgen var stor när min (numer omplacerade) lilla skithund Pysen gnagade sönder ena hörnet på den.

Men även om kistan har varit en av mina stora kärlekar här i livet (jo jag har kanske ett sjukt sentimentalt förhållande till mina saker) så har jag insett att kistan passade inte in i vår inredning längre.

Men jag ville ju inte heller kasta ut den i det kalla råa förrådet där den skulle bli dränkt under diverse skrot och bli ännu mer förstörd och ledsen.

Så därför tänkte jag som så, att nu när jag har vårdat denna kista efter bästa förmåga i tjugo år, är det dags att låta den gå vidare till nästa generation.

Alexander behöver en legolåda och hans rum ska ju gå i pirattema, så därför hoppas jag att farfar inte vrider sig i graven nu när jag har varit det otacksamma barnbarnet och han får se ifrån sin himmel vad jag har gjort med hans verk.

För jag hittade en överbliven färgburk och köpte mig en sprayflarra på macken idag, sedan fanns det ingen hejd på mig.



För kistan har numer blivit en döball skattkista.