Ja alltså jag vill inte nödvändigtvis ha en, men min son vill ha en. Han har velat haft en kanin jättelänge och det har varit mycket tjat och tårar för en kanin såväl hemma som i djuraffärerna.
Så i morse tog jag sällskap med hans kompis Emils mamma hem från skolan. De är också våra grannar och Alexander leker med denna kompis dagligen.
Så stog vi och pratade en stund när vi kommit hem på gatan och hon berättade att de hade fått ett gäng hoppsanhejsan kaniner och frågade om vi ville ha en eller två.
Om vi vill ha? Ja det beror ju på vem man frågar.
Iallafall så har inte Alexander sagt något om Emils kaninbebisar så jag frågade honom om han också hade sett dem. Han svarar väldigt uppgivet "ja, och de är jättesöta!".
Så tänkte ju jag vara lite smart och frågade honom om han inte brukade leka med Emils (eller någon av de andra ungarna på gatans kaniner för den delen) kaniner. Jag menar, vill han verkligen ha en egen så borde ju detta vara ett gyllene tillfälle att få gosa med sitt favoritdjur (för dagen skulle jag tippa på, men men...).
Men svaret jag fick var att man fick inte gosa med dem nu för att de måste få ta hand om sina bebisar i lugn och ro. "Och jag kan FÅ en har Emil sagt!" var han snabb att tillägga.
OH NO! tänkte ju jag, det var ju det där jag INTE ville höra.
Behöver jag ens säga vem som har fortsatt att tjata om en kanin idag? Vi har ju tydligen värsta palatset åt en kanin. Den kan på på altanen och kan använda gården som hage. Jag har ju satt nät runt där nu var han ju inte heller sen med att påpeka.
Fan!
Om man ber till Gud tillräckligt högt, ofta och länge, kan han då göra en bönhörd så man får sin önskan att gå igenom? Typ att man tappar hörseln och blir stendöv eller nåt sånt?
Eller att Alexander blir biten av en kanin och tycker att de är skitläskiga under hela sin uppväxt?
Tror ni det funkar? Någon som har provat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar