Jag satt och begrundade gårdagens händelser och det slog mig att det kanske inte är så himla konstigt att jag slarvade bort min hund i ett ouppmärksammat ögonblick.
Jag har ju en historia att tappa bort hundar.
Jag har nog säkert berättat tidigare om när jag hade hunden med till dagis när jag lämnade Alexander på morgonen men råkade gå hem utan hund?
Eller som den gången när jag var liten och hade en av familjens schäfrar med mig till Matnära, som byns butik hette. Jag gick in och handlade, troligen en massa godis. Sedan gick jag ut igen och började min färd hemåt.
Troligen så var jag så upptagen med att tänka ut vilken godisbit jag skulle smälla i mig först att hunden blev kvar utanför affären fastknuten i sitt koppel. Så det var ju tur att hon började skälla och göra sig påmind.
Därför funderar jag på om jag ska sätta på barnen sådana där armband man kan skriva telefonnumret hem på.
För man ju aldrig om jag skulle "råka" glömma bort att de är på dagis, eller kanske på leklandet eller hos barnvakten där de skulle ha blivit hämtade för flera timmar sedan, så då kan det ju vara bra om deras far kan bli kontaktad, medans jag bara "råkar" ligga på ett spa på en hemlig ort någonstans i Sverige och uppdaterar min Facebook status om hur lugnt och skönt jag har det.
Med avslagen mobiltelefon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar