Skenet bedrar igen

Jag och Alexander förärade djuraffären med ett besök igår igen.

Väl där inne var det en man, i vad jag skulle tippa på i 35-40 års åldern. Han stog och uppehöll personalen under hela vårt långa besök där med att prata om sitt husdjur.

Jag uppfattade det som att det var hans hund han pratade om. Och han pratade och pratade och pratade och berättade allt ifrån morgonrutiner till vilka julklappar han skulle köpa och gud vet vad.

Ungefär som att personalen hade ett genuint intresse av att lyssna på berättelser om en så unik hund som har fyra ben och en svans. Och han pratade så där högt så att alla skulle kunna höra vad han sa, utan att det skulle bli för uppenbart "kolla på mig".

Han var alltså inte lika rakt på sak som Alexander var, som sa jättehögt "DET SKA BLI SÅ ROLIGT ATT FÅ EN EGEN KANIN NU!" när några småtjejer stog och klämde på matskålarna bredvid oss och suckade över deras elaka föräldrar som inte köpte dem en egen kanin.

Men, iallafall.

Jag föreställde mig för mitt inre hur denna hund måste ha varit en rottweiler eller en doberman. Och att den måste ha hetat typ Rocky eller Killroy. Eller kanske Dexter efter han den där seriemördande polisen. Nåt sådant där tufft namn på en tuff hund.

Och han malde på och på och på och på ungefär som att alla skulle samlas i ring runt honom och lyssna på hans coola hunds bravader. Hur den kunde skälla och jaga pinnar och så. Och vilket torrfoder som nu skulle kunna passa hans älskling bäst, det var ju därför han var där.

Därför höll jag på att sätta mitt eget saliv i halsen och kväva mig själv när jag ser att han står och klämmer på KATTMATEN och undrar vilken sort han ska ha!