Frustration.

Tänkte på det här med att vara arbetslös. Vilken frustration det är. Att lägga ner tid på att skicka ansökan på ansökan på ansökan, tillsammans med 800 andra arbetslösa personer som också vill ha den tjänsten. Man är ganska chanslös.

Och så omgivningen runt om som anser att mitt jobbsökande är en allmän angelägenhet. Alltid frågan om man har fått ett jobb ännu. Kommer med goda råd. Som om man inte redan hade provat alla dessa redan.

Det får en att känna sig som en snyltare på samhället. Som hellre vill suga bidrag än att jobba.

Likaså det här med familjebildning. Det verkar också vara en allmän angelägenhet. Flera gånger har jag fått frågan när Alexander ska få ett syskon, för det är väl på tiden nu?

Fler goda råd om varför det är så bra med syskon. Jo, jag vet det också, för jag har syskon själv.

Men tänk om det vore så att vi inte kunde få syskon? Är det något man måste deklarera ut på en middag att kroppen inte gör som man vill? Jag kan skaffa mig en utbildning med en massa MVG:n och få ett bra jobb. Men tyvärr kan man inte ge kroppen samma utbildning så den får MVG i barnaskaffande.

Nu hade inte vi dessa problem. Och Oscar kom till världen snabbt och enkelt. Nästan lite för enkelt. Nästan så man skämdes över det istället.

Jag tror de flesta anser att man bildar familj förr eller senare i livet som en självklarhet. Men för de som det faktiskt inte går så lätt för då? När det faktiskt inte alls visar sig vara så självklart som man kanske trott det skulle vara?

För flera år sedan när jag pluggade på annan ort, lärde jag känna en tjej som jag av och till hållt kontakten med sedan dess.

Och hon/sambon hade det inte lika lätt som jag/vi.

Medans jag gick på MVC med Alexander försökte de och försökte för att få bli föräldrar de också.

Medans jag gick på MVC med Oscar försökte de fortfarande. Med en massa olika utredningar hit och dit, och ännu fler bakom sig i ryggsäcken. Och hade så gjort under hela tiden innan Oscar ens var född. Och även efter att han föddes.

Så under dessa år hade jag/vi gått från två till fyra. Och de var fortfarande bara två.

Samtidigt som man vill fråga om allt detta, då detta är för mig något okänt, så känns det samtidigt som lite med jobbsökandet. Fast tusen gånger värre. Kan nog aldrig riktigt förstå hur det känns att verkligen vilja ha något, och målet är inte ens i sikte.

Men jag kan tänka mig att flertalet misslyckade försök, missfall, evig väntan och köande hos sjukvården är frustrerande som det är. Och sorgen över att aldrig komma över mållinjen som hela tiden finns där. Att ställa frågan om någon bebis är på väg känns lite som att strö salt i såren.

Att sedan komma och säga att nästa är på ingång känns nästan lite som "in your face". Även fast det inte är så, så känns det nästan som så. Att man själv blir så upptagen i sin egen lyckliga bubbla över allt som väntar. Och någon annan sitter i en sorgens bubbla och vet inte alls vad som väntar. Om det ens någonsin finns någon att vänta på.

Att känna sig lika chanslös som en som söker en attraktiv tjänst. Fast tusen gånger värre. Där en klapp på axeln med orden "nästa gång är det din tur" inte känns varken uppmuntrande eller ens självklart.

Kanske drar man själv undan. Omedvetet. Att man inte visar denne person ultraljudsbilderna på den söta bebisen. När man vet att den andre inget hellre vill än att själv kunna visa upp en sådan bild. Man känner sig elak, även om det inte är menat så.

Vi har ju dessutom diskuterat detta. Att hon så klart kan känna glädje med andra. Även fast det inte går så bra för dem själva. Men det känns ändå lite som att strö salt i såren. När det går vägen för alla andra runt om. Att man själv är så glad att man nästan glömmer bort att alla inte har det lika lätt.

Därför blev jag så glad när jag idag fick veta att även hon/de snart har nått mållinjen. De har äntligen funnit en väg som fungerat och om ett par månader har också de fått det finaste jobbet man kan få. De ska äntligen få sin efterlängtade bebis.