Ibland blir jag lite mållös. Undrar hur folk tänker egentligen. Hur de verkligen kan lita på att jag hinner med att se dem och faktiskt få stopp på bilen.
När man åker till Alexanders skola åker man på en väg som det är 40 och 50 km/h. Från vårt håll passerar man några övergångsställ, och barnen som passerar där är jätteduktiga. De ser sig verkligen för och sticker inte ut i vägen, trots att de faktiskt har företräde och jag ska stanna för dem.
Dessa barn borde en del vuxna ta lärdom av.
På vägen upp till Alexanders skola åker man i en lång uppförsbacke, som är en huvudled. På ett ställe, finns det en gång/cykelväg som tar slut vid huvudleden och fortsätter på andra sidan vägen.
Det finns inget övergångsställ eller något annat som indikerar på att bilisterna ske ge företräde där, och minns jag inte helt fel så sitter det en väjningspliktsskylt på gång/cykelvägen.
Så när vi kommer och åker där, vi ska upp för backen, och ner från backen kommer mötande fordon. Då ser jag hur det kommer en vuxen kvinna på den nämnda gångvägen på sin cykel i full karriär.
Jag hinner tänka "hon är väl inte så dum i huvudet att hon åker rätt ut i vägen nu?!".
Men jodå. Hon var det.
Och hon tittade inte ens om det kom bilar. Bara rakt ut. Hej och hå, här kommer jag liksom. Jag är odödlig. Alla hinner se mig och stanna, tjohoo vad det går i backen, tusen hål i nacken.
Det var bara för mig och den mötande taxibussen att tvärnita.
Så du på cykeln, nästa gång du känner att ha lite vardagsedge och riskera att bli en vägpizza, kan du då hoppa ut framför din egen bil, hemma på din egen gård, så vi andra slipper leva med att ev ha kört ihjäl någon, även om du får "skylla dig själv"?
Ska vi säga så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar