Den jävligaste bilresan någonsin

Jag bara älskar mitt liv så himla mycket ibland. Det är så underbart när det tjorvar ihop sig så makalöst att man får såga sig itu för att räcka till åt alla.

M är i Norge och jobbar. Svärmor ligger på en strand i Thailand.

Precis i det ögonblicket, igår kväll när jag ska natta barnen, får Oscar jättekraftiga feberkramper (igen) när jag lägger honom i hans säng.

Jag får ju lite panik för jag ser att dessa kramper var mycket kraftigare än förra gången och han börjar bli blå i ansiktet och jag hör inte längre om han andras.

Ropar åt Alexander som står och borstar tänderna att hjälpa mig för nu ska det ringas efter ambulans.

Väl nere ligger Oscar i soffan medvetslös, jag har SOS i luren och Alexander står och grinar med tandborsten i munnen och tror att Oscar ska dö.

Ambulansen kommer efter ett par minuter och bestämmer sig för att han ska med in till akuten. Eftersom vi inte fick plats i ambulansen allihop och Alexander inte kan ansvara för sig själv och sin syster var jag tvungen att låta Oscar åka själv i ambulansen och så fick vi andra komma efter i bilen.

Det var nog den jobbigaste bilresa jag har gjort tror jag.Man sitter där med paniken i bröstet och det känns som att man har "övergett" honom till människor han inte känner. Man sitter i bilen och nästan hyperventilerar och det tar evigheter att komma fram fast det kanske bara tar 3 minuter att åka dit.

På sjukhuset kvicknade han till och somnade i vagnen efter en stund. Linnéa hade skitskoj och sprang runt i korridorerna och smög på andra patienter och vinkade åt dem. Alexander tyckte det var skittråkigt, gnällde "jag stååååååååååååår iiiiiiiiiiiiiiiintäääääääääää uuuuuuuuuuuuut" och undrade vart den där skitläkaren hade tagit vägen.

Ungefär 23:30 kom skitläkaren.

Det visade sig att det var vår granne, Alexanders kompis pappa.

Och nu sitter vi här, trötta och sega, och utan vatten i kranen. Det är vattenmätarbytar-veckan.