Var på "min" gamla gata och hjälpte en vän att bära möbler idag.
Fick då veta att den där hemska surgubben vi bodde granne med när vi bodde där i lägenheten ska dö. Alltså alla ska vi väl dö en dag men nu hade han fått allvarlig cancer i viktiga organ och sedan hade de satt sig i hjärnan så nu är hans dagar räknade.
Jag trodde aldrig jag skulle tycka synd om den gubben, för han var så jävla sur och grinig emot allt och alla, så han var en sådan som man önskade skulle halka på gatan Kopparstaden aldrig sandade om vintern och bryta lårbenshalsen.
Frugan hans är inget bättre hon heller. Fisförnäm så det skriker om det och står över alla andra vanliga dödliga så pass att hon behöver inte ens köa på sin tur. Det var henne som Alexander tyckte vi kunde knöla ner i sophuset för ingen skulle sakna henne endå.
Bara för att liksom beskriva dem som människor. Men det där kändes ju som ett taskigt slut även för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar