Alexander kan vara ett riktigt bra stöd när det krisar. Som idag till exempel när vi skulle gå till dansen.
På vägen dit passerar vi två stressade föräldrar som letar efter sitt försvunna barn. Mamman kommer utfarandes ur en skogsdunge, och säger till pappan som kommer och möter henne på cykel att "jag har finkammat hela skogen och jag hittar honom inte!" pappan ser riktigt stressad ut han också och säger "men vad fan då!" och åker vidare på sin cykel samtidigt som mamman springer in i skogen och ropar barnets namn igen.
Nyfiken som Alexander är så säger han "jag undrar vad det är som har hänt?", och då blir ju jag genast väldigt mycket svensk och halvväser mellan tänderna att "det-är-bara-deras-barn-som-har-gått-och-gömt-sig-kom-nu-och-strunta-i-det-nu-he-he".
Men Alexander har ju sina egna teorier, "DET KANSKE ÄR NÅGON SOM HAR TAGIT HONOM!" delar han med sig högt och tydligt.
Jag svarar honom att så är det nog ingen fara, han har nog kanske bara gömt sig, men han ger sig inte, utan han informerar om att "JOOOOOO, DET VAR FARBROR SOM TOG ETT BARN VID SKOLAN FÖRUT KOMMER DU INTE IHÅG DEEEEEEET!"
Rent spontant tror jag att Alexander kanske inte ska arbeta med någon form av krishantering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar