När man kramar barnen lite extra

Förra veckan fick jag veta något så hemskt. Så där hemskt att man inte kan sätta ord på det. Och ännu värre måste det vara för familjen som lever i det.

Under hela Alexanders dagistid har han hängt ihop med en kille som vi kan kalla för NN. De har hängt ihop i vått och torrt på dagis, längat efter varandra vid lov och bjudit varandra på deras kalas. Han har hört till Alexanders favoriter och glädjen var stor när vi fick veta att de skulle få gå i samma klass i skolan.

Nu är det så att NN har en bror, som har fått en väldigt hemsk sjukdom. Det som händer är att hjärnan sakta men säkert bryts ner och tillslut hamnar man i ett vegetativt tillstånd tills man dör. NN´s bror har nu hamnat i rullstol berättade Alexander och han behöver ha en massa hjälpmedel för att klara av att sitta upp osv. Och den här killen är bara ett par år äldre än Alexander.

När vi hade avslutning på dagis i början av sommaren berättade NN´s mamma att nu hade de flyttat de också, och nu bor de inte så långt bort ifrån oss och nu skulle det gå lättare att leka på lovet.

Sommaren har gått i rasande fart, och Alexander har frågat jättemycket efter NN om inte de kan leka på lovet men det har inte bara blivit av. Och han har sett fram emot att få träffa NN i när skolan började.

Och förra veckan var då jag fick veta. Att NN har fått samma sjukdom som sin bror. Att en sådan extremt ovanlig sjukdom drabbar två i samma familj måste vara ofattbart för deras föräldrar.

Jag och en annan förälder satt och väntade på att barnen skulle sluta för dagen, och då såg vi NN stå ute på gården och han kunde knappt stå upp utan vinglade fram och tillbaka och var tvungen att stöjda sig på saker för att inte trilla omkull.

Och för några månader sedan sprang denna kille för fullt och var både högt och lågt, så det har gått fort över sommaren för honom att bli dålig.

Frågade Alexander om han inte leker med NN i skolan, har har nämligen inte nämnt NN här hemma trots att han har saknat honom så hemskt över sommaren.

Men till svar fick jag "nej, han leker mest med sig själv" och lät väldigt ledsen. Jag tror han helt enkelt ser att han inte är som han brukar och förstår inte vad som är fel. Och jag känner att det är inte min sak att berätta.

För hur sjutton ska man tala om att en av hans bästa kompisar kommer bli jättedålig för att man inte kan göra honom frisk, och tillslut kommer hans kropp att sluta fungera?

Och idag när jag skulle hämta Alexander vid skolan väntade jag lite avsides tills de har haft sin samlig innan de avslutar dagen. Då spelade alla barnen bandy, medans NN satt ensam för sig själv på backen och målade med gatukritor.

Det kändes i hjärtat kan jag säga. Och jag tror inte det dröjer innan Alexander får veta vad som håller på att hända med en av hans bästa kompisar.