Gud vad jag förstör mina barn.

Jag brukar krama mina barn bara för att jag känner för det. Jag inbillar mig att det är ett sätt att de bland annat får känna sig älskade och trygga.

När de är ledsna kan jag till exempel sätta mig på golvet med Alexander i knät, krama om honom och han blir glad tillslut.

Men efter att ha tittat lite i den där Präktiga-Familjelivs-morsornas-hemtrevliga-kokbok från Semper, är det bara att konstatera att jag har misslyckats totalt med Alexander och Oscar står på tur att sparkas ner i fördärvet.

För i Semper-boken hade de en intervju med Jana Söderberg, Diplomerad samtalsterapeut, som säger så här bland annat:

Att till exempel fråga det lilla barnet "får jag krama dig" istället för att ta det förgivet är ett sätt att visa att du respekterar barnet som individ. När barn är ledsna tar vi förgivet att de vill sitta i knät och bli omhållna. Det är inte självklart.

Vidare fortsätter intervjun med att ge oss föräldrar en känga också:

Men jag vill komma tillbaka till att ditt barns självkänsla börjar hos dig. Det är först när du är trygg i dig själv, mår bra och har fyllt dina behov som du kan dela med dig till dina barn. Jag skulle önska att fler mammor och pappor blev friska egoister. Med det menar jag att fler skulle lära sig att se och förstå vilka behov som behövs fyllas för att man ska må bra och dela med sig av andra. Kanske handlar det om en sådan enkel sak som att stanna till 15 minuter på väg hem från jobbet för att vila med en kopp kaffe innan du springer till dagis.

Eftersom Jana verkar sakna ett sting av verklighetsinsikt, så är det faktiskt så, att slutar jag mitt jobb kl 16:00, så måste jag vara på dagis senast 16:30.

Men det hade ju varit roligt att se dagispersonalens min när jag förklarar min sena ankomst med att jag var faktiskt tvungen att stanna och dricka kaffe på vägen hem, för tydligen så är jag otrygg i mig själv att jag måste bli en frisk egoist, och för att kunna göra mina barn till bra medborgare så måste jag stanna och dricka kaffe.

En annan intressant aspekt på det hela är ifall jag krockar med min bil, då får jag inte ut något på försäkringen heller, eftersom jag stannade och tog en kaffe för att jag ska må bra så mina barn kan utvecklas till trygga individer.

Dessutom så är jag bara människa, och jag duger som jag är endå. Jag kan inte göra mer än mitt bästa.

Jag tror att föräldrar har nog press på sig endå att vara perfekta att man behöver inte höra fler dumheter som att man sänker barnens självkänsla om man inte dricker kaffe på vägen hem. Dessutom så trodde jag att när man blev förälder, så fick du ställa några av dina egna behov åt sidan.

Det finns massor av saker som jag skulle vilja göra, men det i kombination med barn skulle sällan ge lyckade resultat.